SiggeStjaernstoft

Anna-Lena Löfgren
Lyckliga gatan

Noll och noll är noll
och noll-noll, noll-noll-noll,
var du än släpper slantarna
så rullar dom åt samma håll.

(Peps Persson stod för de begåvade orden, för informationens skull.)

För att sammanfatta årets besök i Jönköping och Huskvarna tänkte jag försöka uttrycka mig kort. Utmärkelserna för årets Popadelica lyder som följer:

Årets sönderknarkade inledning:
Hans Appelqvist.

Årets melankoliska pop:
Det finns sån pop, pop som är så förbannat bra att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen, den levs inte ut helt och hållet och växer sig inom en och yttrar sig mest som en känsla i maggropen av att man vill börja gråta. Sambassadeur är ett av de få band som klarar av att skapa såna känslor.

Årets politiska reggae:
Kapten Röd & Majorerna från Göteborg.

Årets Detektivbyrån:
Efter spelningen i Rotumlan på festivalen för två år sen har man fått en egen kategori i mitt hjärta, en kategori med lite mera inslag av klassisk musik, folkmusik, i popsammanhang annorlunda instrument och mys. I år var det The Deer Tracks som bäst stod för den upplevelsen, men min sinnesstämning svek.

Årets idé:
Hårdrocksklassiker som Breaking the Law, We're Not Gonna Take It och Run to the Hills i avskalad gladpopanda kan ju inte misslyckas. Det visste mina nya vänner i Hellsongs.

Årets flickidol:
Autografkön med fjortonåringar var givetvis längst efter Lasse Lindh. Han kändes lite som ett passerat kapitel för mig och när vi iallafall beslöt oss för att titta förbi spelade han låten från årets melodifestival, intrycket kunde väl inte blivit sämre och vi gick vidare.

Årets överraskning:
Matt & Kim hade åkt ända från U.S.A. och eftersom det var ganska lugnt när dom skulle spela inne i Rotumlan så tyckte man ju att det vore artigt att iallafall kolla vad det var. Vad det var är fortfarande lite svårt att säga, men en sångare som levde upp till ordet gay i sin rätta bemärkelse och en trummis med ett lika infernaliskt trummande som leende kan ge en hint, publiken var iallafall med på noterna, vilket var "fucking awesome" enligt duon på scen.

Årets psykbryt:
Visst är hon härlig, ärlig, söt, finurlig och helt jävla naivistiskt underbar, SoKo, men någonstans inser man nog att det blir lite för mycket infantilt kaos och överdriven blyghet. Var och varannan låt var enligt henne själv skriven för ett par dagar sen och aldrig framförda tidigare, men jag kände igen bl.a. Babycat och I Will Never Love You More, I'll Kill Her struntade hon i trots tjat från mindre begåvade förmågor i publiken.

Årets besvikelse:
Slut- och huvudakten, The Hidden Cameras feat. The Munich Soccer Choir, som tyckte att soundcheck var viktigare än en frusen publik som delvis tröttnade och begav sig hemåt innan den blivit insläppt i Teaterladan.

Årets kulinariska upplevelser:
Ett Frisco-mål med smält cheddarost-dip på Max i Jönköping, den "wook" som såldes inne på festivalen och en hamburgare från Statoil i Nässjö på hemvägen.

Det var det som kändes viktigt för mig, om man inte räknar med alla popflickor och den rödhåriga kassörskan inne på Bokia, men det skulle bli alltför själsligt smärtsamt att gå in på. Inte helt oviktigt är också butiken som alltid måste besökas när man är i Jönköping, A6 Bok & Media, den är med sina hyllor för andlig musik, teologi, andaktsböcker, biblar, färgglada barnbiblar och tavlor på barn som ber, unik i sitt slag och skulle aldrig överleva någon annanstans i Sverige.