SiggeStjaernstoft

Eighties Fan




Popkulturen förvirrar mig med hela sin omfattning, precis som livet i största allmänhet, men Camera Obscura kan man alltid lita på för att få sinnesro. Melankolin i musiken är ett lugnt komplement till paniken och sinnesoron runt omkring. Musiken är inte bara ett sätt att låtsas vara någon annan rent socialt.

Dimensionerna är många och jag jagar ihjäl mig själv med att försöka hitta dom alla, i popkulturen och som livet i allmänhet, fånigt nog.

När jag plötsligt stannar till i mitt liv och undrar vem jag är, när jag tappat kontrollen, är arbetslös, sjukskriven, deprimerad och boende hemma hos mina föräldrar, finner jag mig själv lyssnandes till en samlingsplatta med Bob Dylan samtidigt som jag läser Nick Hornbys "High Fidelity." Då tänker jag att jag kanske försöker vara någon annan än mig själv, och visst är det så, jag använder musiken för att känna att jag är någon överhuvudtaget.

Då tar jag ett sömnpiller och sluter ögonen.

Den bästa gratisreklamen någonsin för Åbro Bryggeri i Vimmerby.

Det är lite drygt två år sen Belle and Sebastian senast släppte en skiva, utifall nu någon bryr sig om det, mer än jag och den lille skäggige killen jag pratade lite med på Hg sist. Här är iallafall tre videor från albumet, The Life Pursuit, så roligt är mitt liv.


Funny Little Frog





The Blues Are Still Blue





White Collar Boy

Jag tar nog tillbaka det jag skrev om svensk underhållnings-TV av idag.

Bobbo Viking, 1975




Varning på stan, 1977



Min högst personliga populärkulturhistoriska slutsats är att Magnus Uggla har blivit avsevärt sämre, men att svensk musikjournalistik och underhållningstelevision har blivit avsevärt bättre.

med Belle and Sebastian.



En tecknad video av någon med för mycket fritid. Någon som jag.





Ett skolprojekt som tydligen var tänkt till "I'm a kukoo." Ett tips: Höj ljudet.

Jag vill förresten ha en flicka som tycker att Belle and Sebastian är världens bästa band.

Lyrics by Steven Morrissey
Music by Johnny Marr

 

Sweetness, sweetness, I was only joking
when I said I'd like to smash every tooth
in your head

Sweetness, sweetness, I was only joking
when I said by rights you should be
bludgeoned in your bed

And now I know how Joan of Arc felt,
now I know how Joan of Arc felt
as the flames rose to her roman nose
and her Walkman started to melt

Bigmouth, bigmouth,
bigmouth strikes again
and I've got no right to take my place
with the Human race

Bigmouth, bigmouth,
bigmouth strikes again
and I've got no right to take my place
with the Human race

And now I know how Joan of Arc felt,
now I know how Joan of Arc felt
as the flames rose to her roman nose
and her hearing aid started to melt

Bigmouth, bigmouth,
bigmouth strikes again
and I've got no right to take my place
with the Human race

Bigmouth, bigmouth,
bigmouth strikes again
and I've got no right to take my place
with the Human race

Bigmouth, bigmouth,
bigmouth strikes again
and I've got no right to take my place
with the Human race

Bigmouth, bigmouth,
bigmouth strikes again
and I've got no right to take my place
with the Human race

Hon sjunger att hon är lite, lite kär i mig, om jag är lite, lite kär i henne, och visst är jag lite, lite kär i henne. För all del. Imorgon, Alla Hjärtors Dag, kommer hon till Hg och eftersom jag ändå ska till Linköping så syns vi där och jag ska fråga om hon vill gifta sig med mig. Det har jag inget att förlora på eftersom jag redan mår dåligt.


Little Bit




Bra gener har hon också, rötter i den svenska nya vågen, mamman sjöng i Tant Strul innan Kajsa Grytt och pappan lirade i Dag Vag.

I Love My Jeans

I förmiddags kom jag på att jag ju faktiskt kunde använda den här bloggen till något, t.ex. visa exempelvis musikvideor eller bara berätta allmänt om något populärkulturellt i mitt liv, inget nytt, men det har ju varit ganska tomt på sistone. Det här är två videoklipp med de lite komiska, nya zeeländska trubadurerna, Flight of the Conchords. Det är bättre än ingenting.


Business Time




Bowie Song

Hovet, Stockholm, 9/2 -08. På scenen står The Cure med en snart femtioårig Robert Smith i framtoningen och även om han inte ser ut som pinnen på den välkända Boys Don't Cry-bilden, som figurerar på diverse t-shirts och affischer, så är det iallafall roligt att se att han lever. Konserten är faktiskt riktigt bra den första knappa timmen, kroppshåret reser sig kraftigt under underlåtarna Pictures of You och Just Like Heaven och under A Night Like This och In Between Days sitter jag så ihopkrupen man kan i en fastskruvad klappstol och bara njuter.

Plötsligt händer det något, konserten går in i någon slags dvala, först känner jag bara att jag blir trött, men efter fem låtar i samma anda börjar jag skämtsamt undra om någon har rakblad, efter en timme är jag helt övertygad om att bandet vill få oss att begå kollektivt självmord. Jag vet att min psykiska hälsa inte är den mest stabila, men musiken fick mig att blir riktigt djupt deprimerad och jag förstod plötsligt innebörden av emo. D.v.s. att man lyssnar på så tråkig musik att man inte kan annat än vilja ta livet av sig, en slags sadomasochistisk läggning, att njuta av att må riktigt, riktigt psykiskt dåligt. Det är, tro det eller ej, ingenting för mig.

Efteråt blev dom inropade minst tre gånger och spelandet började sakta återfå någon form av karaktär, även om dom inte direkt lyckades med Close to Me eller Why Can't I Be You utan pling-plong-instrument, och Boys Don't Cry lät relativt lamt efter tre timmars spelande. Men det var ju någonting annat än de intetsägande tongångarna innan iallafall.


Eftersom jag vet att Cures musik inte alltid faller mig i smaken är jag nog inte direkt besviken, särskilt eftersom hela resan, roadtrippen med Johannes och Marcus och besöken i två skivaffärer på S:t Eriksplan och Skånegatan, var riktigt trevlig. Dessutom var ju ändå konserten riktigt bra när den var bra. Pulver kom från ingenstans och skrämde livet ur mig också innan spelningen inne på Hovet.