SiggeStjaernstoft

 

Ur BBC:s programserie, Planet Earth, med David Attenburgh som berättarröst. Jag har lånat boxen av Marcus. Man har verkligen lyckats med målet att skapa världens bästa naturfilmer. Den mäktiga känslan blir inte sämre när man efter varje avsnitt får se vilka uppoffringar filmarna har gjort, allt från att fira jul ensamma i en jordkällare i Nepal, i väntan på snöleoparder, till att dyka bland pirayor i Amazonas eller störta med en motordriven luftballong, styrd och uppfunnen av en excentrisk fransman, rakt in i ett apbrödsträd på Madagaskar.

Nu när jag tittat på alla skivorna fördriver jag inspirerat tiden med Zoo Tycoon.

Fawlty Towers (Pang i bygget), avsnitt 6, Tyskarna.

De senaste dagarna har jag tagit mig igenom alla tolv avsnitt. Det är inget för personer såsom jag, med svaga nerver, man sitter med en puls på cirka 180 i nästan trettio minuter, det tar två timmar sen att lugna ner sig.

(Scrubs, avsnitt 2, säsong 7, med Colin Hay från Men At Work.)

De senaste två veckorna har jag mestadels kultiverat mig med i huvudsak visuella medel. För att få tiden att gå, i väntan på livet om man så vill, ligger jag i sängen och ser på alltifrån Kunskapskanalen till filmer av Pedro Almodóvar. Tanken på att det kanske gör mig lite allmänbildad är ändå något positivt.

Sena kvällar och tidiga morgnar har jag, förutom att förälska mig i Almodóvars Allt om min mamma och Tala med henne, dessutom haft kära återseenden med Bill Murray i Lost in Translation och The Life Aquatic with Steve Zissou som jag inte sett sedan tiden i Karlskrona. Här inunder kan man klicka på play om man vill se en favoritscen ur den senare.

Först tänker man kanske att det här är oerhört fånigt och svårt att se det roliga i, men när jag tänker efter så tycker jag att västvärlden har mycket att lära av japanerna. När sanningen ska fram så skulle jag välja japansk underhållning alla gånger framför exempelvis Idol, Let's Dance eller för all del Melodifestivalen där man med den seriösa framtoningen i form av jurys och liknande, kontra den medelmåttiga nivån på dess respektive innehåll, utger sig för att vara så mycket mer än vad man egentligen är. Det kanske är orättvist att jämföra så olika underhållning, det finns antagligen bättre och sämre varianter i både Japan och Sverige, men det är ändå något att tänka på.

Jag efterlyser i vilketfallsomhelst mera självdistans i västerländsk television, mera underhållning som inte går ut på att folk på allvar ska tro att dom är stora artister bara för att dom vunnit någon cynisk och medioker, direktsänd tävling i TV4. Här har mediaföretagen verkligen hittat ett sätt att få vår uppmärksamhet och tjäna stora pengar. Breda och därmed mediokra program kan tilltala en stor publik och då behöver radio och tidningar bara hänga på och vi får höra och läsa om samma saker där med. Som bekant har jag tröttnat för längesen.

Public service är viktigare än någonsin för mig i ett sånthär mediaklimat, jag som föredrar att tänka själv kan få flera smalare program som nischat in sig på kvalitativ underhållning och lite mer intressantare information än den om vad Idol-Ola använder för hårprodukter. Mitt hopp står till att SVT och Sveriges Radio håller fast vid det konceptet.

Det har ett värde att tänka kritiskt, betänk att romarna lockade folket med "bröd och skådespel" och att Hitler klappade barn på huvudet under OS-invigningen i Berlin 1936, även om det är en extrem slutsats så vore det oerhört tråkigt om vi lät Jan Stenbäcks ättlingar bara ta över världen. När man ser till en del människors intellektuella förmågor så känns det faktiskt inte alls som en omöjlighet.

Nürnberg 47 (alias Reeperbahn) - Hundarna brinner



Från Filmen "G som i Gemenskap" med bl.a. Magnus Uggla, Nicklas Wahlgren, Abbe i Madicken och mannen med bågarna i Synsam-reklamen.


Tyskarna från Lund - Kungen och Silvia



Ur Varan-TV