Om bloggkulturen
Ingen vill veta var du köpt din tröja, det gäller fortfarande, Sandra sa det.
So that's what that song's about!
(Scrubs, avsnitt 2, säsong 7, med Colin Hay från Men At Work.)
Från Kings of Convenience till Popadelica
"Jeg har dårlig nytt. Erlend Øye hadde et uhell i går, der han brakk hånden. Så derfor er det ingenting annet å gjøre enn å avlyse konsertene i Sverige. Vi er selvfølgelig fryktelig lei oss for det, og håper at vi kan spille på festivalen deres ved en senere anledning. Håper dere får en super festival uansett. Vennlig hilsen"
Inlindad i böcker
Wrapped Up In Books
Av de sex böcker jag senast lånade på biblioteket har jag orkat läsa endast en. Att den enda boken var Nick Hornbys 31 Låtar kan ge en förvirrad bild av mig. Inte heller har jag orkat lyssna på musik och än mindre har jag följt de popkulturella strömmarna eller absorberat något nytt överhuvudtaget.
Popkorn
Sena kvällar och tidiga morgnar har jag, förutom att förälska mig i Almodóvars Allt om min mamma och Tala med henne, dessutom haft kära återseenden med Bill Murray i Lost in Translation och The Life Aquatic with Steve Zissou som jag inte sett sedan tiden i Karlskrona. Här inunder kan man klicka på play om man vill se en favoritscen ur den senare.
Att så rosor i imperfekt
Allt mer har jag dragit mig undan de skrämmande realiteterna i livet, in i en existens bestående av dysfori, gräddfil och Sim City 4. Jag fungerar dåligt som människa, medmänniska och ännu sämre som koordinator till träffar med vänner. Psykologen Lisa sa igår att det är tydliga symptom på depression.
Nu är jag utlurad till Annas Fjälster någon mil och en halv utanför vår ungdoms Vimmerby med familjen Hjelms banangula Hyundai Atos. Anna och Andreas sitter och övar in lite sånger med varsina gitarrer till någon caféspelning på Astrid Lindgrens Näs senare i vår, bl.a. Hallelujah, House of the Rising Sun och någon låt om trosor av den sköna Sofia Karlsson. Däremot blev jag tillrättavisad om den senare då Anna sjöng "sått rosor" och inte "så trosor" som min perversa hjärna uppfattade det. Istället blev jag ombedd att vara kör i "oh-ah-ee-ah-oh-ah"-delen av Cat Stevens Peace Train, min vackra stämma var nog inte till någon större hjälp och jag tror att Annas syster får ta hand om den biten istället.
Andreas har börjat oroa sig över brist på cigaretter här ute i ödsligheten, medan jag oroat mig för svält och avmagring ända sedan vi åkte. Stackars Johannes är lämnad i Vimmerby med 90% av sin lön från Manpower för att gå hemma och vi var elaka nog att inte höra av oss.
Jag avslutar inlägget när Anna pratar i telefon medan Andreas otåligt lirar lite halvt på Oasis goding Whatever.