SiggeStjaernstoft

Först tänker man kanske att det här är oerhört fånigt och svårt att se det roliga i, men när jag tänker efter så tycker jag att västvärlden har mycket att lära av japanerna. När sanningen ska fram så skulle jag välja japansk underhållning alla gånger framför exempelvis Idol, Let's Dance eller för all del Melodifestivalen där man med den seriösa framtoningen i form av jurys och liknande, kontra den medelmåttiga nivån på dess respektive innehåll, utger sig för att vara så mycket mer än vad man egentligen är. Det kanske är orättvist att jämföra så olika underhållning, det finns antagligen bättre och sämre varianter i både Japan och Sverige, men det är ändå något att tänka på.

Jag efterlyser i vilketfallsomhelst mera självdistans i västerländsk television, mera underhållning som inte går ut på att folk på allvar ska tro att dom är stora artister bara för att dom vunnit någon cynisk och medioker, direktsänd tävling i TV4. Här har mediaföretagen verkligen hittat ett sätt att få vår uppmärksamhet och tjäna stora pengar. Breda och därmed mediokra program kan tilltala en stor publik och då behöver radio och tidningar bara hänga på och vi får höra och läsa om samma saker där med. Som bekant har jag tröttnat för längesen.

Public service är viktigare än någonsin för mig i ett sånthär mediaklimat, jag som föredrar att tänka själv kan få flera smalare program som nischat in sig på kvalitativ underhållning och lite mer intressantare information än den om vad Idol-Ola använder för hårprodukter. Mitt hopp står till att SVT och Sveriges Radio håller fast vid det konceptet.

Det har ett värde att tänka kritiskt, betänk att romarna lockade folket med "bröd och skådespel" och att Hitler klappade barn på huvudet under OS-invigningen i Berlin 1936, även om det är en extrem slutsats så vore det oerhört tråkigt om vi lät Jan Stenbäcks ättlingar bara ta över världen. När man ser till en del människors intellektuella förmågor så känns det faktiskt inte alls som en omöjlighet.

"Godmorgon, nörd" var den första tanken som slog mig när jag alltför tidigt tvingades gå upp och titta mig i spegeln, men efter att ha tagit på mig mina glasögon konstaterade jag att jag hade skägg och att jag lyssnar på popmusik och därför kan inbilla mig att jag åtminstone ser ut som en popnörd.

En popnörd vars sinnesstämning växlar mellan ren förtvivlan och fullständig likgiltighet.