SiggeStjaernstoft

I afton stoppade jag den skiva jag inte fick tillfälle att överlämna till Pulver under helgens Värmlandsresa i min CD-walkman och tog bilen till Vimmerby. Då mormors begravning i sig är jobbig nog, utan att allt annat i livet är lika positivt som moderaternas inställning till fackliga åtgärder, har jag dragit mig för att gå utanför dörren hela dagen.

Nu sitter jag utanför det pojkrum min ömma moder så sakta förbereder för utflyttning av allt det som en gång varit mitt liv. Symboliken i detta är alltför uppenbar för att beskrivas. Reaktionerna i mitt inre var först större än jag väntat mig, men det beror antagligen på min för tillfället mindre gynnsamma situation.

Om jag ska nämna bilresan genom halva mellansverige får jag ju ändå säga att jag tror att jag hade det stundom trevligt där hos Sara och hennes vänner i Arvika. Ytterligare omständigheter med bl.a. en fortkörningsbot utanför Laxå har dock fått hjärnan att börja tänka till om vem eller vad jag och mitt liv är för något.

Ingen skulle behöva se en stor och hårig karl i tårar.


Ordet patetisk lär visst betyda något mindre patetiskt än man tror, något i stil med högtidlig, men det kan ju på sätt och vis ändå passa mig eller någon annan till synes överdramatisk person.

Ska man sedan avsluta med något mindre seriöst så kan man ju nämna att Arvika har bekräftat alla fördomar om Värmland. Var och varannan bil är rostig, amerikansk och runt femtio år gammal. Befolkningen i sig verkar i regel mindre begåvad än i t.o.m. Vimmerby.

Så var det.