Att så rosor i imperfekt
Allt mer har jag dragit mig undan de skrämmande realiteterna i livet, in i en existens bestående av dysfori, gräddfil och Sim City 4. Jag fungerar dåligt som människa, medmänniska och ännu sämre som koordinator till träffar med vänner. Psykologen Lisa sa igår att det är tydliga symptom på depression.
Nu är jag utlurad till Annas Fjälster någon mil och en halv utanför vår ungdoms Vimmerby med familjen Hjelms banangula Hyundai Atos. Anna och Andreas sitter och övar in lite sånger med varsina gitarrer till någon caféspelning på Astrid Lindgrens Näs senare i vår, bl.a. Hallelujah, House of the Rising Sun och någon låt om trosor av den sköna Sofia Karlsson. Däremot blev jag tillrättavisad om den senare då Anna sjöng "sått rosor" och inte "så trosor" som min perversa hjärna uppfattade det. Istället blev jag ombedd att vara kör i "oh-ah-ee-ah-oh-ah"-delen av Cat Stevens Peace Train, min vackra stämma var nog inte till någon större hjälp och jag tror att Annas syster får ta hand om den biten istället.
Andreas har börjat oroa sig över brist på cigaretter här ute i ödsligheten, medan jag oroat mig för svält och avmagring ända sedan vi åkte. Stackars Johannes är lämnad i Vimmerby med 90% av sin lön från Manpower för att gå hemma och vi var elaka nog att inte höra av oss.
Jag avslutar inlägget när Anna pratar i telefon medan Andreas otåligt lirar lite halvt på Oasis goding Whatever.