Vimmerby - Stockholm, tur och retur
Hovet, Stockholm, 9/2 -08. På scenen står The Cure med en snart femtioårig Robert Smith i framtoningen och även om han inte ser ut som pinnen på den välkända Boys Don't Cry-bilden, som figurerar på diverse t-shirts och affischer, så är det iallafall roligt att se att han lever. Konserten är faktiskt riktigt bra den första knappa timmen, kroppshåret reser sig kraftigt under underlåtarna Pictures of You och Just Like Heaven och under A Night Like This och In Between Days sitter jag så ihopkrupen man kan i en fastskruvad klappstol och bara njuter.
Plötsligt händer det något, konserten går in i någon slags dvala, först känner jag bara att jag blir trött, men efter fem låtar i samma anda börjar jag skämtsamt undra om någon har rakblad, efter en timme är jag helt övertygad om att bandet vill få oss att begå kollektivt självmord. Jag vet att min psykiska hälsa inte är den mest stabila, men musiken fick mig att blir riktigt djupt deprimerad och jag förstod plötsligt innebörden av emo. D.v.s. att man lyssnar på så tråkig musik att man inte kan annat än vilja ta livet av sig, en slags sadomasochistisk läggning, att njuta av att må riktigt, riktigt psykiskt dåligt. Det är, tro det eller ej, ingenting för mig.
Efteråt blev dom inropade minst tre gånger och spelandet började sakta återfå någon form av karaktär, även om dom inte direkt lyckades med Close to Me eller Why Can't I Be You utan pling-plong-instrument, och Boys Don't Cry lät relativt lamt efter tre timmars spelande. Men det var ju någonting annat än de intetsägande tongångarna innan iallafall.
Eftersom jag vet att Cures musik inte alltid faller mig i smaken är jag nog inte direkt besviken, särskilt eftersom hela resan, roadtrippen med Johannes och Marcus och besöken i två skivaffärer på S:t Eriksplan och Skånegatan, var riktigt trevlig. Dessutom var ju ändå konserten riktigt bra när den var bra. Pulver kom från ingenstans och skrämde livet ur mig också innan spelningen inne på Hovet.
Plötsligt händer det något, konserten går in i någon slags dvala, först känner jag bara att jag blir trött, men efter fem låtar i samma anda börjar jag skämtsamt undra om någon har rakblad, efter en timme är jag helt övertygad om att bandet vill få oss att begå kollektivt självmord. Jag vet att min psykiska hälsa inte är den mest stabila, men musiken fick mig att blir riktigt djupt deprimerad och jag förstod plötsligt innebörden av emo. D.v.s. att man lyssnar på så tråkig musik att man inte kan annat än vilja ta livet av sig, en slags sadomasochistisk läggning, att njuta av att må riktigt, riktigt psykiskt dåligt. Det är, tro det eller ej, ingenting för mig.
Efteråt blev dom inropade minst tre gånger och spelandet började sakta återfå någon form av karaktär, även om dom inte direkt lyckades med Close to Me eller Why Can't I Be You utan pling-plong-instrument, och Boys Don't Cry lät relativt lamt efter tre timmars spelande. Men det var ju någonting annat än de intetsägande tongångarna innan iallafall.
Eftersom jag vet att Cures musik inte alltid faller mig i smaken är jag nog inte direkt besviken, särskilt eftersom hela resan, roadtrippen med Johannes och Marcus och besöken i två skivaffärer på S:t Eriksplan och Skånegatan, var riktigt trevlig. Dessutom var ju ändå konserten riktigt bra när den var bra. Pulver kom från ingenstans och skrämde livet ur mig också innan spelningen inne på Hovet.
Kommentarer
Postat av: Pulver
Det var ju inte meningen att skrämmas ju. Annars håller jag med dig, jag saknade plingplong-instrumenten. Och Saxofonen.
Postat av: britta
underbar recension. du kankse ska bli journalist? :) du är så himla fin
Trackback