SiggeStjaernstoft

Den här artikeln i Svenska Dagbladet handlar om boken Det var inte mitt fel som Ann Heberlein, forskare i etik, har skrivit. Av min psykiater fick jag som tips att läsa den i sommar. Boken handlar om att ta ansvar, om att vi idag ofta skjuter ifrån oss skuld, som enligt Heberlein är grundläggande för människan att känna, på andra istället för att göra något konstruktivt av det. Skulden är på väg att förskjutas från vår begreppsvärld trots att det egentligen är rentav nödvändigt för att möjliggöra lösningar till mänskliga problem.

Jag har inte själv läst boken, och ämnar antagligen inte göra det heller, men tycker mig ha fått en ganska tydlig bild av kontexten och mina egna ståndpunkter efter att ha läst artikeln. Just ordet ansvar är ett ord som kretsat i min sfär ganska mycket efter vistelsen på avdelning 23 och samtalen med psykologen (av förmodat sydeuropeiskt ursprung) där. Ansvar är något jag inte kan säga att jag någonsin har behärskat och det är något som mitt förnuft verkligen inser. Visst är det vad det handlar om. Jag försvarar ofta att jag inte mår bra eller inte klarar av något. Det var ju inte mitt fel.

Helt ovetande om psykologen i Västervik rådde den inhyrda läkaren i Vimmerby mig att läsa boken. Ämnet är nog helt klart läsvärt trots att alla meningar inte lär vara särskilt välskrivna med tanke på att det är gjort i vredesmod på bara tre veckor. Situationerna hon nämner, med betygen och Idol-juryn i artikeln, talar för sig själva. Om jag ska prata om dagens s.k. samhälle så saknar jag en lagom inställning till livet med sunt bondförnuft. En basal del i ett barns uppfostran måste ju vara att lära det att livet innehåller både med- och motgångar, att alla människor har både bra och dåliga sidor, annars lär vi fortsätta se tondöva gråta och beskylla Idol-juryn för sanningen som, på ett visserligen onödigt elakt sätt, nyss klargjorts för dom.

Det sista anknyter lite till artikelserien om kvartslivskriser som jag länkat till tidigare. Dagens unga vuxnas problem kan bottna en stor del i att föräldragenerationen inte förberedde oss tillräckligt på hur livet faktiskt kan vara, tror jag, medveten om att jag ironiskt nog avslutade med att skuldbelägga hundratusentals människor.


Men det var ju inte mitt fel!

Jag valde aldrig att födas. Jag valde inte att få en hjärtmuskelinflammation vid fjorton års ålder, grunden var medfödd och jag valde inte att få ett nytt hjärta. Det fanns inga alternativ. Ofta ser jag mitt liv med dåligt hjärta, i synnerhet den svåra tiden med hjärtsvikt innan transplantationen, som en skuld i mina psykiska besvär. Det är, trots att händelserna inte alls är irrelevanta i sammanhanget, ingenting som hjälper mig när det som har varit ändå har varit. Min räddning är att lära mig att leva utefter vad mitt liv faktiskt är, hur orättvist det än må kännas att inte få något direkt stöd (utöver det medicinska).